Varje epok skapar väl en egen del av en identitet. Den starka supporterkultur vi har nu har inte i denna form funnits runt Öster tidigare. Klart det fanns trofasta supporters även runt guldåren men både då och även tidigare var det mer en förening driven av ekonomiskt stöd från företag och kommun än från publikintäkter. Den första allsvenska säsongen (1968) och de kval som till slut ledde dit då det var nytt att nosa på eliten var mer ett undantag publikmässigt.
Det är ju välkänt att Öster (som Zingo var inne på) inte var stadens lag och än idag finns väl kvar en del av de Växjö BK-supporters som bidrog till det (även om det fanns en del av dem på plats när steget upp i Allsvenskan väl togs). Min poäng här är att Östers historia har utvecklats i olika steg och jag skulle hävda att det som hänt bara de senaste fyra åren är ett lika stort steg som det som hände 1966-1970 fast på andra sätt. Precis som att våra låga publiksiffror under 80-tal och in i 90-talet gick hand i hand med hela den svenska fotbollen har supporterkulturen runt Öster nu på senare år också följt det allmänna intresset runt den svenska elitfotbollen.
Inte desto mindre är det här en anmärkningsvärd utveckling av vår identitet. Ett kännetecken för Öster identitetsmässigt är att föreningen och dess anhängare alltid hänger kvar och finns med där uppe till skillnad från många andra föreningar som en gång kommit upp från lägre divisioner (och i konkurrensen om USP:en att vara en uppkomling som aldrig ger sig räknar jag inte med t ex AIK, Djurgården, Hammarby, Helsingborg, Malmö FF, Örgryte, IFK Göteborg, IFK Norrköping, Landskrona BoIs och många andra föreningar som hade fördelen av att vara med allra längst upp redan innan Östers IF ens hade spelat sina första matcher i den lägsta divisionen).
Hur många motståndare har vi inte sett genom åren som kommit och gått, som Enköping, Västra Frölunda, IFK Sundsvall, Åtvidaberg, Akropolis, IFK Malmö, Trollhättan, Jönköpings Södra, Lindome och Skövde AIK. Bland dessa finns lag som funnits med högt uppe långt tillbaka i tiden men som man sällan ser uppe i elitfotbollen längre.
Frågan är kanske hur identiteten som en sorts envis igel kan användas för att utveckla föreningen. 🙂 Att vi som stöttar föreningen fortsätter vara envisa och aldrig ger oss är kanske en vinst i sig.
