Ett fall framåt, säger jag. Så här var min match:
Jag såg ett gäng sammanbitna soelare från start, lite rädda för att misslyckas och väldigt mycket alibispel. Dock med en annan inställning än i Helsingborg. Carlstrand och Mattis nyttiga injektioner i truppen och jag såg både Starke och Ask gestikulera och mana på såväl klack som medspelare. Fint också att se stöttningen Calle fick från hela laget.
I andra halvlek vågade vi lite mer, samtidigt som ÖSK började förstå att här gäller det att kriga för en pinne och gå all in på Norlingfotbollen (läs dödgrävare). Det gör dem riktigt bra och vi får inte riktigt till de sista avgörande passen. Det positiva är dock att vi växte och aldrig gav upp. Den känslan, samt att vi fick hålla nollan var viktig. Ett mål i röven i 88:e hade satt oss i skiten på ett helt nytt sätt.
