Lika sant som att ett hjärta är rött och blått är semestern en tid för reflektion. Här kan du om du vill, bjussa på ett personligt Österminne som påminner oss andra om vad som gör föreningen så mycket större än en stinkande torsk på påskbergsvallen.
Ett fint Österminne som jag själv har är från bajen borta på ett fullsatt söderstadion en solig söndag i juni 2003 (om jag minns rätt). Det utspelade sig så här:
Jag anländer precis före avspark och springer sista biten fram till grinden på bortastå. Jämte insläppet står EF-bussen.
– Är du verkligen Östersupporter? (pga fullsatt har bajjare redan fulat sig in på borta stå)
Jag öppnar min jacka (sprillans svart Merc Harrington med tartanfoder, inköpt på Carnaby St) och visar Östertröjan under.
– Jajamensan!
Jag köper biljetten kontant.
– Välkommen.
Matchen startar. Bajen tar ledningen.
East Front svarar omedelbart:
– SPELA BANDY, BONNJÄVLAR!
Ramsan går på repeat.
T o m bajjarna uppskattar den småländska kaxigheten, lämnar W.O. i läktarkampen och höjer T-röden mot EF i en skål av respekt.
Matchen är mer eller mindre slut. Bajen leder nu med 2-1.
Vi får hörna (eller frispark): bollen surrar sig in i straffområdet till Österspelare som hänger tre meter upp i luften och nickar in kvitteringen!
Söderstadion pyser ihop som en trasig hoppborg.
Jag stänger jackan och kliver in i tunnelbanevagnen, riktning Slussen. Stämningen ombord är redigt jävla usel. Det smakar isterband i munnen.
(Spela bandy bonnjävlar är, till dags dato, det smartaste och roligaste jag har hört på en fotbollsarena)
