@Hasse-Hattrick sa:
@Knugen sa:
@Slangen sa:
@Knugen sa:
@Redarmy88 sa:
En hel säsong utan publik är snart till ända. Hoppas verkligen vi kan ha publik kommande säsong.
Mycket tveksamt i dagsläget när regeringen verkar vilja stänga ner hela samhället och aldrig mer låta oss göra något kul. Kul värld man lever i numera
Hmm, just nu är lasarettet i Växjö fullbelagt med covid-patienter. Kanske inte rätt timing att klaga på att det vidtas åtgärder mot smittan.
Är det helt plötsligt förbjudet att klaga på att en liten minioret i svenska samhället ska få diktera på hur vi andra ska leva våra liv? och hur länge? har någon ens hört något datum när vi kan få återgå till vår normala livsstilar? Låt oss som vill "ta risken" i sådana fall göra det
Du blir tvungen att titta på din sport på TV istället för LIVE. Du får numera inte heller beställa drinkar på krogen efter klockan 22. Annars, på vilket sätt är ditt liv speciellt inskränkt?
Tänk på de som är äldre/sjuka och har blivit tvungna att isolera sig själva i många månader. Som inte kunnat träffa barn och barnbarn på evigheter. Som verkligen är ENSAMMA pga pandemin.
Fundera sen lite på vilken minoritet som är tvungen att offra sig för vilken....
Det här kanske blir alldeles för OT men jag känner mig tvungen att kommentera det här inlägget. Mod får väl radera detta om det inte är önskvärt. Och jag vill poängtera att det inte ska läsas som ett försvar av Knugens inlägg utan enbart som en kommentar till senast citerade.
Jag kan inte förstå viljan från vissa, oavsett vilket håll det kommer ifrån, att ställa grupper mot varandra i coronafrågan. Jag blev faktiskt illa berörd av det citerade inlägget i sig liksom att det verkar som att det vinner visst stöd.
Själv är jag varken äldre (född -90) eller underliggande sjuk. Det är korrekt att jag fått se sport på tv i stället för live och att jag snart är förhindrad att dricka öl på krogen efter klockan 22. Båda dessa faktum påverkar mitt liv i negativ riktning.
I övrigt har jag jobbat hemifrån sedan april. Jag har knappt träffat en kollega sedan dess och antalet människor jag möter under en vecka har sjunkit helt otroligt drastiskt sedan dess. Mina föräldrar har jag knappt träffat sedan corona var ett faktum. Far- och morföräldrar ska jag inte ens tala om. Jag bor själv. Det beskrivna har sammantaget inneburit en påtaglig isolering gentemot normalt. Inte en absolut isolering, men en obestridligt kraftig isolerande effekt. Om jag ska följa de skärpta allmänna råden som kom för några veckor sedan (vilket självklart är min ambition att göra) kommer jag under en längre tid enbart att träffa säg två personer under normala förhållanden, eftersom dessa råd naturligtvis kommer att förlängas.
Coronan har påverkat livet för mig på massa ytterligare vis, det jag redogjort för nu är bara det mest centrala och det tydligaste. Jag ser samma sak bland mina vänner. Det känns som att hela livet har satts på paus, som att det är omöjligt att bygga, och än mer så förverkliga, drömmar. Eftersom det inte finns någon bild av hur en nära framtid ser ut att förhålla sig till. För den generation som är yngre än jag tror jag att den effekten är än mer påtaglig och jag är personligen genuint orolig vad det kan komma att leda till.
Det är naturligtvis värst för de (och de vars anhöriga) som faktiskt blivit allvarligt sjuka eller till och med avlidit, så har jag det sagt. Men att påstå att pandemin enbart påverkar dem eller bara den grupp som lider störst risk att själva drabbas av det tycker jag ärligt talat är verklighetsfrånvänt. Jag tror inte heller man får någon enda människa att känna större solidaritet med andra genom att påstå att deras liv främst drabbats genom att de inte får se idrott live. Tvärtom. Enligt mig har alla i samhället kraftigt påverkats av coronan, på ett eller annat sätt.
Jag har noterat att ordet minoritet fördes in i diskussionen av Knugen men jag vill slutligen säga följande ändå. Om man ska diskutera vilken minoritet som offrar sig för vilken (jag tycker själv att det är en poänglös diskussion, vilket jag hoppas har framgått), finns det sannerligen olika perspektiv att ta. Ett tas i det senast citerade inlägget. Ett annat vore det här: Jag känner mig inte oroad för min direkt personliga hälsa om jag skulle drabbas av covid-19 (bristen på oro kan vara rätt eller fel, det är egalt). Däremot vill jag absolut inte bidra till ökad smittspridning i stort och det vore en fullständig katastrof om jag smittade någon som stod mig nära. På grund av det gör jag och många med mig vårt bästa för att följa de råd och restriktioner som meddelas. Vilken grupp offrar sig för vilken ur det perspektivet?
