Öster måste ha en organisation som klarar att byta en tränare utan att falla ihop. Det måste finnas en grundtrygghet i föreningen. Det måste byggas in kunskap i väggarna, en hög lägsta-nivå, att luta sig emot. Ett driv att vara bäst. Ett stolthet över Östers historia.
Historien ska inte vara ett ok, en belastning. Historien ska inspirera! Minns du? Vad gjorde vi bra? Vad kan vi göra bättre? Öster kommer alltid att begå misstag, men det är genom att lära sig något av misstagen grunden för framgång läggs. Kalla det kontinuitet om ni vill.
En Östertröja ska bäras med stolthet. Att spela i Öster är att vara utvald. Att här förväntas en 100-procentig attityd vid träning och match. Samma sak med föreningen. Det är ingen mening att ha "Sveriges bästa träningsmöjligheter" om kvaliteten i träningen skulle må bättre av gamla traktordäck eller GPS-sändare. Öster måste kunna anpassa sig, utvärdera, analysera sin egen verksamhet. Alltid ödmjuka, alltid proffsiga.
Öster måste hitta hem. Våga slå en genomskärare. Ta skott! Hitta nya vägar. Nästa halvlek. En match i taget. Vinner vi den. Vinner vi nästa. Det är så ny historia skrivs. Men alla måste göra jobbet.
Något jag tänker ofta på är Jan Törnqvists beskrivning av Öster, årgång 1977, i boken Ett sånt där ängagäng:
"1977. Öster blir svenska cupmästare. Slår Hammarby i finalen med 1-0. Målskytt: Anders Linderoth. Östers ledning hade börjat plocka ihop ett helt nytt lag av unga spelare som var villiga att träna hårdare än andra svenska lag. Som första svenska lag hade Öster börjat med träning på halvtid. Spelarna var halvproffs, de första i Sverige. Cupvinsten blir den nye tränaren Lars Laban Arnessons första triumf. Nu får Laban träna och tillsammans med Tommy Svensson, lagledare, leda ett oerfaret, men hungrigt lag. De flesta av spelarna var okända för den stora allmänheten av fotbollspublik. Men det tänkte de ändra på."
