Jag trodde verkligen på Järdler. Askebrand stod för ett enkelt spel, för medelmåttiga spelare. Jag trodde Järdlers handplockade värvningar skulle passa hans vision om spelsätt. Och vad rätt jag skulle få. Det jag inte fattade var att spelsättet var en dålig kopia av tiki-taka; bollen ska stanna inom laget, bättre bakåt och hem än framåt.
I modern fotboll springer man, och man gör det mycket. Man löper sönder försvar, inte ge motståndare chans att lira handbollsförsvar.
Tyvärr är det likadant underifrån i U19, man sätter innermittfältare på kanter och på topp.
Hur ska man kunna göra mål då?