1997 for jag med er hem i bussen mot studentstaden Karlstad från Stora Valla. Nicklas Persson hade kvitterat till 2-2 och räddat kvar mitt Öster i Allsvenskan på er bekostan. Mitt hjärta blödde, för jag ville ju ha er kvar. Cupvinnarcupshjältarna mot Parma. Henrik Berger och Faustino Asprilla. Mål-Otto. Den värmländska gemyten och kämpatagen. Vem gillar inte en sån förening?
"Nu dröjer det tjuge år tills vi går öpp igen" sa nån på bussen. "Och ekonomin raser" "Nejdå. Det ordnar sig nog. Ni kommer igen". För så säger man ju när någon är ledsen.
*
Nu är det tjugo år senare. Vi har någorlunda fått ordning på ekonomin i bägge föreningarna. Och kan satsa uppåt. Ja ni blev kvar i 20 år. Och nu vill jag inget hellre än att ni blir kvar i minst 20 år till. Jag tar min hand ifrån er. Det gemytliga och hederligheten visade sig vara en fasad. Må ert järnfilspån rosta bort. Må ert glesbygdsstöd upphöra. En hel vinter har jag längtat efter vårens ankomst och säsongspremiär. Men som tvåbarnsfar med inrutade helger har jag ingen som helst fucking möjlighet att ta mig till Borås med kort varsel.
Jag skäms å era vägnar för era ovänskapliga "sportsliga skäl". För att ni åsamkar Öster onödiga kostnader med sexsiffriga belopp. Och för sveket mot alla äkta degerforsare som vet hur det är att med små medel kämpa i motvind för att en eller två gånger i livet få utmana storlagen i Europa.
Skämmes!!
