@Calle01 sa:
Johan Hammarlund tror jag en pojkvasker hette, som var med i Öster bland annat 1988. Var lika gammal som Jeppe J och Jocke Björklund.
Jesper hette pojkvaskern, bara tre äpplen hög.
Han var för övrigt den direkta anledningen till ett av mina genom tiderna vackraste och mest sentimentala fotbollsminnen. Året var 1990 eller 1991 och jag stoppade in några old school-grabbar (läs Askan, Zwämpa och Larsson) i min bil och vi begav oss till Idrottsparken i Norrköping för en direkt avgörande slutspelsmatch (semifinal). Öster hade länge match och resultat under kontroll men när det återstod ca fem minuter av matchen fick IFK en horribelt dömd straffspark. En IFK:are snavar på en stillaliggande Morgan Hansson, domaren blåser, pekar på straffpunkten och Bergort (tror jag) blir enkelt "matchhjälte". De återstående minuterna spelade Öster med Pål Lundin! på topp men det hjälpte föga. Östers säsong avslutades där och då. Under matchen hade det varit en ovanligt rå stämning på sittplatsläktaren, trots hög medelålder och mycket grått hår under kepsarna. Vi fyra från Växjö satt kvar på läktaren och deppade under tystnad när en Norrköpingsfarbror gick förbi oss och var väldigt provocerande. Askan blev väldigt upprörd över detta så jag och Larsson fick ta i med alla våra krafter för att hålla Askan lugn. Pekinggubben pep iväg som en liten mus så han såg vi inte mer. Det gick ytterligare några minuter och till slut var det nästan bara vi fyra deppande herrar kvar på läktaren. Jag, Larsson och Zwämpa gick ner till läktarens utgång och där mötte vi fyra lika nedslagna ynglingar, Patrik Hansson, Stefan Paldan, Henrik Johansson och - - - Jesper Hammarlund. De fyra små gossarna var alla ordinarie i B-laget men inte tillräckligt bra för att bli uttagna som reserver, och därmed heller inte fått åka med spelarbussen, så de hade kört i en egen bil upp till Östergötland. Alla vi samtalade lite grann om hur jävlig världen kändes just då när Hammarlund observerade att Askan satt ensam kvar uppe på Parkens läktare och var alldeles otröstlig. Hammarlund gick upp för läktaren - det är nu det vackra börjar - och ställde sig bredvid den gråtande Askan, höll armarna om honom och försökte att i flera minuter trösta så gott det gick. Känns onödigt att nämna att den stående Hammarlund och sittande Askan var lika långa.
Vi har alla sett TV-bilder med gråtande spelare efter bittra förluster men hur många har någon gång sett förtvivlade supportrar som har tröstats av spelare. Det har jag och jag kan fortfarande, mer än 25 år efteråt, känna lite blänk i ögonvrån av detta minne.
En sak till: Håkan Aschan! Om du läser detta så hoppas jag att du inte tar illa upp för att jag lämnar ut de känslor du då visade på Idrottsparken. Du ska veta att flera av mina bästa Österminnen inträffade när vi satt bredvid varandra på någon bortamatch för länge sedan och jag är glad att dela dem med dig.
