Medelstora städer är ofta lite ängsligare än större städer. Folk är lite tystare, lite mer rädda för att sticka ut. Åt det ena eller andra hållet. I medgång är det aldrig några problem att stötta sitt lag här (oavsett idrott) medan man i motgång kan känna sig lite uttittad och eventuellt också få något hån från nån skadeglad jävel/gnällröv. Det blir lätt att de generella supportrarna (som säger att de gillar Öster, går på 60%+ av alla hemmamatcher och kanske ser någon bortamatch om året om de ändå är i krokarna) bara tyst lägger ner sitt engagemang. Och jag tror tyvärr att det är det vi kommer att få se nu om vi inte kan få till en tydlig vändning.
Men jag vänder mig ändå emot förklaringen att den saknade pressen från staden skulle vara det som får spelarna att inte prestera/våga/kämpa. Isåfall skulle t ex ett lag som Peking aldrig åka ur Allsvenskan eller sladda betänkligt i Superettan. Alla idrottsintresserade i Norrköping har en åsikt om IFK. Spelarna där kan verkligen inte gå någonstans utan att träffa på en förbannad supporter som berättar om dem vilka divor de är (eller hyllar dem när det går bra). Och ändå funkar det inte. Där heller.
När jag tittar på våra spelare just nu så ser jag en ängslighet som jag inte riktigt tycker om. Det är lite för tyst. Och jag har gjort det förr men jag gör det igen - tar upp likheten mellan den här säsongen och Roars första 2011. 2010 räddade vi oss kvar i Superettan med en härsmån mycket tack vare den inkastade Hasse Batong (Hans Gren). För er som inte minns honom kan man väl säga att han sket fullständigt i hur det skulle se ut - sparka, spring, skjut bolljäveln i mål och ligg för fan inte och lipa. En sån tränare alla supportrar verkligen älskar när de lyckas.
Roar tog över. Nu var det feelgood som gällde, och vi skulle spela fotboll. Spelarna som var vana vid att hela tiden snabbt hitta nästa gubbe framåt skulle nu börja söka trianglar och kantkombinationer. De gamla sliträvarna som frodades under Hasse Batong hade inte det spelet i sig alls. Vi supportrar var förbannade, vad är det här för jävla duttande och likgiltighet? Det var verkligen olika skolor som krockade, och Roar insåg att det behövdes en stark personlighet på mittfältet som kunde kravställa och var närmast läskig att vara kring efter en förlust eller vid en dålig insats, men som också var stöttande och fantastisk som lagkompis. I sommarfönstret värvade vi Johan "Sheriffen" Persson och hade vi startat om serien då hade vi vunnit den överlägset redan 2011. Men det dröjde nu till den magiska säsongen 2012.
Och det första jag ska säga är att jag hade fel. Jag har hyllat Starke tidigare, men den lägstanivån han visat de sex första matcherna är helt enkelt inte acceptabel för en kapten. Kanske känner han att han inte har Mölders fulla stöd, och det får det att knyta sig för honom än mer. Men oavsett det så måste en kapten klara av en sån situation. Och det är liknande med Ask.
Det är våra etablerade spelare jag är mest besviken på så här långt. När man ser dem knyta näven (för det gör dem faktiskt) så är det snarare en känsla av lättnad än en känsla av jävlaranamma. När man ser dem skrika är det mer frustration än pepp.
Och jag börjar inse att vi behöver troligen värva kaptensmaterial i sommarfönstret, och den värvningen behöver få kosta pengar, om vi ska kunna skapa ett nytt momentum - vara med i toppen och hota mot Allsvenskan på allvar. Alternativt om MC är tillbaka då + förlänger sitt kontrakt, visar tydligt att han ska vara här och vara den som leder laget in i framtiden.
