Jockeluring Jag får den tragiska känslan av att tränaren under veckorna trycker i spelarna sin (i teorin) lysande spelidé, men att det vid match uppstår en ”Nu gäller det att jag inte gör fel”-känsla hos spelarna. Eftersom det tar två tiondels sekund att tänka den tanken hinner det bli fel! Alla som såg något av det luddiga begreppet ”spelglädje” i går (förutom första kvarten av andra halvlek) vänligen räck upp en hand.
Helt enig. Jag ser inte så mycket problem med spelsystemet - absolut, det kan bli ett tröstlöst bollande ibland när motståndarna lägger sig lågt. Men det problemet har i princip alla spelförande lag, och i Superettan skulle jag säga att det är ofrånkomligt att det blir så i många matcher då många lag har i sin spelidé att förstöra för motståndarna.
Det är istället ängsligheten och modet som är problemet. Kanske (spekulation!) är kombon en truppkärna som just åkt ur en serie och ett helt nytt spelsystem inte optimal. Man tänker att revanschlusta och ett nytt sätt att "jobba" på ska få spelarna på rätt köl, men kanske är inte truppen riktigt byxade att fixa pressen och hitta glädjen/engagemanget riktigt ännu. Igår såg jag t ex en helt annan Sebbe Starke än förut, kolla matchens sista 10 minuter om de finns kvar på TV4 Play - jävlar i helvete vad han var närvarande och pushade sitt lag att hålla ut. Det får mig att tro att det här är lösbart.
Håller också med @Jockeluring om Hartmann och AHS (lägger även till Wendt här). Det är så befriande att se de personligheterna, att de riktigt längtar att få gå ut på planen och spela fotboll. De är också extremt viktiga i det här, glädje och engagemang smittar av sig minst lika mycket som oro och ängslighet.
Och dessutom: Vi som varit med ett tag minns andra säsonger. Roars 2011, där majoriteten av oss ville skicka tillbaka honom till Ängelholm och återpensionera Kalle Björklund efter de fem-sex första matcherna. Det var rätt bedrövligt att se förvirringen och kombon Roars optimistiska feelgood och Kalles negativa skrikande. Sen blev det långsamt bättre, vi värvade Johan Persson under sommarfönstret och... Ja. Nu dröjde det förvisso till 2012 innan vi gick upp, men det jag vill säga är att det kan ändå vara en idé att vänta och se ibland.
