Bumpar upp denna tråd igen för det finns en sak jag verkligen tycker föreningen har missat - psykologisk hjälp till spelarna.
Jag som supporter går fortfarande i någon form av chocktillstånd här hemma. Hur kunde den väntade toppstriden förbytas mot totalt haveri? Vi har tämligen bra och etablerade superettanspelare på de flesta positioner. Båda våra målvakter har erfarenhet av AS/SE, mittbackarna lång erfarenhet och S Karlsson, Silverholt och numera även Vall har allsvensk rutin. Även på mitten är laget rutinerat blandat med lite framtidstro och anfallsbesättningen är på pappret absolut tillräckligt bra för en högre placering.
Kvar är då psykologin. Om vi supportrar går omkring med ångest, chock, förtvivlan är det klart som tusan att även spelarna gör det. Vill minnas att det var Björknesjö som i sin analys 2014 konstaterade att han tidigare borde insett att laget behövt extra hjälp med dessa saker. Varför har man inte gjort det i år? Eller har man agerat även på det psykologiska planet utan att vi känner till det? Och går det kanske att nu göra något för att få upp modet inför slutronden?
En sak är jag övertygad om och det är att spelarna har kompetensen och kvaliteten för att rädda kontraktet i superettan. Och det alldeles oavsett spelsystem/tränare etc. Men det har låst sig så in i helvetes mycket för typ alla spelarna vilket gör att Helg missar ett i det närmaste identiskt läge som Bernhardsson gjorde 0-1 på igår, att Tobbe Andersson släpper förbi ett långskott som var enklare att rädda än Pavics skott i slutminuten, att Drott plötsligt passar väldigt enkla bollar till fel adress, att backlinjen inte tar rätt beslut när de ska fall respektive stöta etc...
Kanske en träningsmatch mot lämpligt div 3-motstånd för att få en vinnarkänsla? Lite samarbetsövningar helt utanför fotbollsplanen? Eller gruppterapisamtal?
