Jag gillar Järdler som person och hans sätt att kommunicera får en att tänka att han är en person som lär sig av sina misstag och utvecklas av dem. Men samtidigt talar ju resultatet i år för sig självt, det är katastrofalt dåligt. Vårt hemmafacit där vi inte vunnit sen hösten 2018 har Christian på sig och han lyckades aldrig bryta det. Det är inte direkt konstigt att publiken sviker. Järdler håller nog med om att han tog vatten över huvudet när han axlade en sportchefsroll med sin ringa erfarenhet, kombinerat med att vara huvudtränare. Men han gick ju faktiskt själv med på det, och han har varit ansvarig för flertalet av våra värvningar som går att sätta under kategorin flopp.
Om vi bortser från det faktum att han är en sympatisk person som jag är helt övertygad om har näst intill bränt ut sig i sin vilja att lösa detta, så är det mycket som han har ansvarat för i år som inte har fungerat alls.
Att våra anfallare inte kan hitta målet och att vi träffat stolpe/ribba 100 ggr i år är svårare för Järdler att påverka, men som sportchef och tränare kunde han identifierat svagheten i anfallet och värvat en spelare som Keene INNAN vi hamnade här. Att Dragan började bli för gammal och att David inte är en klinisk forward som passade in särskilt bra i Järdlers spelidé utan är mer lämpad i ett lag med snabba omställningar var ju inga nyheter. Vårt försvarsspel har många gånger under året varit under all kritik. Hans spelidé har lett till att vi blivit hårt straffade gång på gång av motståndarnas omställningar. Oförmågan att förändra matchbilden med byten, för sena byten, oförmåga att förändra uppställning/spelidé för att bryta trenden vi fastnade i. Att vi inte verkar ha haft en enda idé om hur vi ska förvalta våra hörnor till vettiga målchanser. Några exempel på hans misstag och brister under året.
Jag var kritisk från första början när det började pratas om att Askebrandt skulle bytas ut mot Järdler och minns att jag skrev i en kommentar att jag hoppas att vi inte står här om något år och ångrar det här beslutet. Nu står vi här och ångrar oss. Vi hade behövt ett par år utan det kaos vi nu återigen befinner oss i.
Om Christian ska få chansen att göra comeback nästa år, i div1 eller Superettan, så krävs det mer än att våga ta ut det bästa laget för dagen oavsett personliga känslor som han är inne på i intervjun. Han måste bevisa att han har dragit rejäla lärdomar av detta året och att han har en idé för hur vi kan vinna fotbollsmatcher och få ut maximala prestationer av våra spelare nästa år. En väsentligt förenklad spelidé som lämpar sig för spelare på den här nivån, hårdare träningar = spelare som orkar fullfölja 90 minuter och ta fler maxlöpningar under matcherna. Kan han visa att han kan förenkla och förändra sina grunder så kan jag tänka mig att se honom leda Öster nästa år om han får en väldigt rutinerad räv vid sin sida som kan täcka upp eventuella erfarenhetsluckor och vara ett stöd till Christian när det blåser, för i Öster blåser det ofta.
Nu lämnar jag ämnet Järdler lite men behöver få ur mig lite tankar som har snurrat i mitt huvud och flöt upp nu när tangentbordet fick glöda lite.
Min personliga åsikt är att det nu är dags att släppa på föreningens och supportrarnas ambitioner och visioner om att "lira det vackra Österliret". Det är såklart både underbart och underhållande när det både sitter och levererar (2012 exvis), men när det inte funkar så hamnar vi åter igen där vi nu befinner oss och har inget att falla tillbaka på. Vi blir hårt straffade gång på gång, våra bolltapp i vår bolltrillande spelidé blir ödesdigra och matchavgörande, och med självförtroendet i botten låser det sig ännu mer än om vi hade spelat en enklare fotboll. Det kanske är dags att pröva en annan väg, oavsett vart den här säsongen nu slutar.
Att vinna är det viktigaste av allt i fotboll. Alltid. Skitsamma hur man gör det. Vinster drar folk. Vinster bygger intresse. Vinster skapar kultur och vinnaranda. Vi spelar just nu i en skitserie med överlag mediokra spelare som blandar och ger, vi måste börja acceptera förutsättningarna och bygga därefter.
Jag vill i framtiden se att vi bygger upp ett cyniskt och hårt arbetande Öster med spelare som alltid tar jobbet. Mer Johan Persson och James Keene och mindre finlir. Mer Askebrandskt. Självklart kryddat med några vassa fötter runtomkring. Att inte ha en central kreatör med spelsinne och förmåga att slå den där öppnande passningen har man ju också sett för många gånger i olika Österbyggen. Jag vill se att vi är laget som sliter hårdast och springer mest, ett lag med karaktär som inte viker ner sig och inte kryper ihop vid motgångar. Att vi är laget som straffar motståndarna hårt vid minsta misstag. Det behöver inte innebära att det inte blir underhållande fotboll, att vara laget som inte viker ner sig i duellspelet, att ha sylvassa omställningar som leder till tre poäng, även i matcher där vi inte är bollförande. Ett spel som ger vinster är underhållande nog i min bok.
Detta blev lite längre än vad jag hade tänkt mig, jag behövde uppenbarligen skriva av mig en del frustration och funderingar. :#
