Dags för nyanser.
Först av allt; fruktansvärt besviken på Östers IF anno 2019. Efter tre svaga insatser så var gårdagen - sett tillochmed som en helhet för matchen - totalt under all kritik. Såväl taktiskt (tränarens inflytande) som uppförandemässigt (gnäll från spelare på supportrar, nonchalant uppträdande på planen). Två glädjeämnen kunde jag räkna till igår; Calle Johansson och de stackars supportrar som tagit sig upp/ut till Täby för att bevittna eländet, ändå ge sitt fulla stöd för laget och för det belönas med en utskällning av Östers lagkapten (glädjeämnet gällde alltså supportrarna, inte det sistnämnda).
Men det finns några stora men här innan vi bör hänge oss åt de värsta domedagsprofetiorna:
- Vi är inte den enda toppkandidaten genom tiderna som börjat en serie uselt. I grunden finns ett rejält kunnande i truppen och en tränare som faktiskt har nycklar till att skapa ett vägvinnande spel. Det här går definitivt att vända.
- Vi har en skadelista som inte gör sitt till för vår tunna trupp, men med våra två ordinarie mittbackar väl tillbaka ser det oändligt mycket ljusare ut. Lägg därtill en Helg som kommer att tillföra saknad speed till vår offensiv.
- Vi har en lagkapten som gjorde en clusterfuck i hettan efter matchen men som insåg det och bad supportrarna om ursäkt utan svepskäl. Såna lagkaptener gillar jag.
- Även andra toppkandidater har det jobbigt. Ja, vi ligger en 2-3 segrar efter ett antal lag men jag tror inte att det är något av de lagen som toppar SE just nu som kommer att vara däruppe när serien är färdigspelad.
Låt oss fortsätta gå på matcherna, visa vårt missnöje när så krävs och visa vår glädje när så ges möjlighet. Det sista vi ska göra är att ge upp. Öster behöver oss nu.
