Reflekterat.
Det resoneras från tid till annan. Östers ungdomar får aldrig chansen. Är dem tillräckligt bra så får dem chansen. Hur ska dem kunna ta chansen när dem aldrig får den? Hur kan andra lag lyckas medan vi så sällan. - Ja, ni känner igen tugget.
För egen del slog det mig nu när Tempelriddaren blev intervjuad om vad som hände och hur han upplevde tiden under utlåningen och den uteblivna supporten från Föreningen under skadeperioden. (För att kommentera den direkt är jag säker på att föreningen hade velat hantera situationen bättre, men det måste också värderas i ljuset av den bemanning som kansli och ledare levde under vid tidpunkten. En tid när en ledarduo stod för såväl scouting, träning och sportchefs arbete samtidigt som en av dem pluggade för sin tränarlicens.)
Nu var inte heller det min poäng med inlägget. Poängen handlade om hur spelare själv upplevde situationen när han tidigt gavs möjlighet att träna och spela med A-laget. Hur förväntningarna från supporters var roligt men också betungande då han själv kände att han inte var redo att kunna leva upp till detta. Det är intressant, och något jag tycker att vi i supporterskaran kan ha med oss. Ett nyanserat supporterskap. En utopi jag vet. Men ändå.
Individen, utveckling, rimlig förväntan, chanser, stöttning, men också ett beskyddande. Det kan vara direkt förödande för en spelares karriär att spela någon som inte är redo, och det är där ledarskapet som ser till helhet är såå viktigt. Det jag känner just nu är att väldigt mycket tyder på att Öster nu satt och bemannat en organisation med numerär och kompetens som ska hjälpa Östers unga genom den här perioden.
Jag återkommer igen till Vitos uttalande i sin första intervju som Sportchef för Östers IF: Vi måste alla tro på det
