Intressant att vi nu börjat jämföra Järdler med Hansen. Det måste betyda att smekmånaden är över, den första stora krisen inträffat och att vi nu kan börja se framåt i äktenskapet ;) :)
Vi har inte bara fått se Öster göra en bra cupserie och en strålande kvartsfinal. Vi har inte sett ett så homogent och kapabelt Öster på flera år. Kanske det mest imponerande med alltihop är att vi haft ett helt gäng med skador på spelare som vi innan cupen startade trodde var helt avgörande för att vi skulle lyckas. Det vore helt otroligt om allt detta skulle vara en temporär lyckträff.
Men det kommer en serieverklighet i Superettan. En verklighet där lag kommer till oss på Myran, backar hem och väntar på misstag. Stänger alla öppna ytor. Sparkar hälsenorna av våra kreativa spelare. Gör våra anfallare frustrerade. Tjongar upp bollar på vinst och förlust, och ibland blir det vinst och vi rasar i forumet dagen efter.
Vi visste redan innan den här säsongen att vi har en potential i laget och många av oss tyckte att inte alla spelare fått ut sin fulla potential. Nu ska vi matchas mot seriekollegor, brottas med ett lite nyfunnet favoritskap och orka med att spela Superettan style. Många pratar om Roars 2012 som en klang och jubelföreställning, men det var inte 4-0 och gladfotboll i varje match. Skillnaden var att vi nötte ner grislagen och hade självförtroendet, man liksom visste att majoriteten av motståndarlagen i serien aldrig skulle orka sabotera för oss i 90 minuter. Målen skulle komma. Och det gjorde dem också.
Så det är nästa steg nu. In i serielunken, men ändå springa som om det gällde livet varje match. Givet konkurrenssituationen och stämningen i laget så är jag övertygad om att så kommer ske.
