Tydligen är det osäkert om Hauksson kan medverka på lördag på grund av sin skada. Han fick denna under ett träningspass under förra veckan och här har jag i egenskap av gammal gubbe, och därmed även med tillgång till ett gediget historiskt perspektiv, gjort följande reflektion.
Under denna säsong tror jag bara det är Hauksson som skadat sig på träning, möjligen Ljung också och övriga skador har uppkommit under match. Till exempel premiären i Helsingborg minns jag knocken på Runar och brutalkapningen på Kusu som om det i stället drabbat mig och min bensköra lekamen hade inneburit palliativ vård.
Inför premiären var samtliga spelare i truppen utom André, då på grund av sjukdom, tillgängliga för spel.
Nu till min historiska reflektion.
Så sent som för 20 år sedan kunde en gedigen försäsongsträning innebära att 7-8 spelare var indisponibla när seriespelet väl satte igång, och längre tillbaks var det heller inte ovanligt att "halvskadade" spelare fanns med på planen från start.
Under 1980- och 90-talen ökades träningsmängden till det dubbla, till och med tredubbla, mot tidigare och de spelare som inte hade fysiken att tåla de högre doserna träning gick sönder. Detta innebar också slutet på de löften som vräkte in mål i division 4 med två träningar i veckan och när de skrev på för en elitklubb, som tränade sju gånger per vecka, haltade hem efter två-tre veckor. Liatorparn är, vad jag kan minnas, den siste som klarat att ta det här steget.
Friska och skadefria spelare är en definitiv framgångsfaktor, dessutom förlängs karriärerna med flera år, och där har Öster under de senaste åren genomfört en stor och lyckad utveckling till det bättre.
De klubbar som i framtiden har möjlighet att ha gedigen medicinsk och fysiologisk kompetens i sin organisation är också de klubbar som kan ge sina supportrar möjlighet att åka till Milano och äta spaghetti.
Allt var inte bättre förr!
