Just nu testas ledarna i vår förening, Foyston, Vito och kanske även Jens. Med Öster-mått är dock detta ett väldigt litet mörker som fortfarande kan förvandlas till ljus. Det kommer inte gå att utvärdera exakt om de handlat rätt genom sommarmånaderna förrän vi har ett mer slutgiltigt resultat.
Till deras försvar hade de lagt upp för smash under första halvan, mycket såg väldigt bra ut, spelet, truppen, harmonin, publiken och miljoner in på kontot. Sen hände något oförutsett (som det gör ibland), Kusu sågs posera i en gul tröja och Mjällby sätter press på Öster för att släppa mittfältsnavet. Samtidigt rasar supportrarna, och fortfarande jobbar de nog på hur de ska lösa situationen på bästa sätt.
Sen kommer debaclet i Helsingborg, vi gör våra sämsta 20 minuter och det står 3-0. En förlust den matchen hade inte varit några problem. Problemet från den matchen, som vi fortfarande försöker reda ut, kom ca en halvtimme in i matchen när vi till synes börjat skaka om Helsingborg. Aliev tar ett idiotiskt beslut och Rodic blir utbytt efter att äntligen fått starta en match igen. Dålig känsla av Foyston? "Jättebebissyndrom" hos Rodic? Båda får nog rannsaka sig själva tycker jag.
Som supporter är jag lite frustrerad på både individer i laget och att förstärkningarna väntar på sig. Men väldigt nyfiken på om augusti blir månaden som laget och föreningen tar sig samman för att göra det som krävs för allsvenskan. Det som fortfarande frustrerar mig mest är dock supportrar som ger upp, lägger sig och skriker att allt är kört. Inte tänker ta sig till arenan på grund av föreningens, men uppenbarligen även sin egen förlorarmentalitet. Jag hade aldrig kunnat njuta av Östers framgångar om jag inte står där även i motgångar. Om Öster inte går upp i år kommer jag fortfarande fira dubbelt så mycket när de väl gör det jämfört med den som sket i hösten 2024. Framåt, mot söderettan, eller vad som än väntar!
