Jag tycker det är rimligt att förtroendet för Vito är uppe för diskussion här. Många av lyckträffarna, typ Rodic, Kusu, Kricak beror på relationer. OK, ett gott kontaktnät är väl i princip synonymt med sportcheferi, så gott så och en stor del av det man betalar för är ju en bra säljare (projektet!) med ett bra nätverk.
Men ändå, spelar vi lite för säkert? Var är potentialen?
Måste spelarna ha relation till 1. Peking (Jens) 2. MFF/Sölvesborg/Jugge (Vito) eller 3. Tränarens hemland (Island/England). Det låter lite slappt. Hjälp mig med vilka värvningar som inte passar in i ovan? Att köpa konkurrenternas ”stjärna” (Ljung, NS, Wallinder) är väl ingen konst och räknas åtminstone inte som scouting. Det är FC Bayern-fasoner och tarvar god ekonomi, men känns inte som ett långsiktigt framgångskoncept.
Jag tror på Jens och Vito och vill helst att vi ska vara självförsörjande på HBPs och Herdonssons, men man måste också vaska guld ibland utanför komfortzonen!
