Sääf Sant, Var tvungen att leta upp och dela hans förklaring till SmP/Barrans reporter efter han på eget initiativ avgått efter en match:
– Spelarna brinner inte. Det glöder inte. Jag har vridit och vänt på varje sten. Jag har provat att vara glad, att vara extra analytisk, att skälla. Ingenting hjälper när jag har ett gäng rädda jävla rådjursögon framför mig. Om jag inte kan vända det på åtta matcher, om vi förlorar mot ett juniorlag (Lugi), släpper in 40 bollar och skämmer ut oss i svensk tv – vad fan ska jag stå där för då?
Att kalla Stocken för en frisk fläkt, räcker inte - han är en som nån slags skön orkan om det nu finns något sådant. Men åter till ämnet, för nån fotbollstränare blir han nog aldrig.
Hellre att det tar några veckor och att det blir rätt än ett stressat beslut och det blir fel. Klart vi alla vill ha någon som tokbrinner för Öster och har väntat hela livet för att få en chans att träna oss, men så enkelt är det inte riktigt. Tränare är ofta i yngre medelåldern, kanske med barn i skolan och ett väl inrutat liv där de bor. Innan man flyttar till en ny plats får man tänka efter. Tänk t ex på Järdler.
Vi är inte högst upp i näringskedjan men absolut inte längst ner heller, Det är bara tramsigt att tjata om något annat. Vi får vackert vänta ett tag, men vi kommer absolut inte att vänta till sist, Häll upp en stor jävla julegrogg (med eller utan alkohol) och "slap nu af" som danskarna säger.
