Efter förlusten mot Gefle dök det upp två intressanta intervjuer i SmP som har diskuterats lösryckt i tråden Öster i media. Då jag har en känsla för att de här diskussionerna kommer att fortsätta så tänkte jag starta en separat tråd för dem så att Öster i media mer kan vara en generell tråd för länktips till media med Österanknytning.
Intervjuerna i fråga här:
https://www.smp.se/sport/osters-tranare-efter-tappet-mot-gefle-nu-ar-vi-underdog-inte-favorit/
https://www.smp.se/sport/kaptenen-soker-kontinuitet-du-borde-kanske-fraga-martin/
Om vi börjar med Foyston så brukar han oftast enskilt vara spelarnas man mot media. Här väljer han en annan approach, han väljer att kritisera Mattis öppet (riktigt i min bok) men också att lägga kritik på resten av laget för att inte utnyttja lägen man får. Ett typexempel på hur en bra ledare gör i den här typen av situationer, visar att man ser misstag och inte favoriserar men säger också att hela skulden aldrig kan läggas på en enskild spelare. Jag ser personligen inga som helst problem med den intervjun eller approachen, rätt frågor ställs och rätt svar ges.
Rodic sen. Här har vi en kille som inte är riktigt van vid att vara lagkapten, och som jag upplever svara väldigt ärligt på frågorna - möjligen lite för ärligt i vissa passager, allt behöver media kanske inte veta - men två saker: 1 - Av två "onda ting" som transparens och döljande av sanningen är transparens alltid det minst onda och 2 - Jag tycker ingen kan tvivla på att han inte försöker vara det bästa för laget och sig själv i den här situationen.
Vi har rätt att ha höga krav på de ledare och spelare som representerar vår förening i det här årets Superetta. De har bra förmåner, löner, arbetsmiljö, förutsättningar m m för den serie de spelar i. De får leva med de här kraven, och tro mig - de hade aldrig varit här om de inte velat bli kravställda. Finns gott om andra föreningar man kan jogga runt och lyfta lön i utan att känna den här pressen. De vill det här, kanske på gränsen att det blir för mycket i vissa saituationer. Känslan av att hela laget närmast förkrossades av förlusten mot HIF väcker både sympati och oro hos mig. Jag känner för dem, samtidigt som jag anser att de har en jävla skyldighet att lära av misstagen och gå vidare. Precis som vi gör om vi fuckar upp på jobbet eller i skolan.
Nu har vi en tredjedel kvar och allt kan hända. Allt utom uppflyttning är en missräkning men ingen katasrtof. Mister vi någon spelare står en ny på tur. Vi har ett koncept och en miljö som kommer att locka spelare som vill spela i Allsvenskan och vi ger aldrig upp förrän vi är tillbaka och etablerade där vi hör hemma.
