Vi har pratat om konflikträdsla förr i den här tråden. Jag tycker det är bra att det gnisslar och småsmäller lite, det gör ingenting alls. Foyston ska ligga på sin sportchef som en igel för att få till den trupp han tycker att han behöver för sitt spel och sitt uppdrag. Sportchefen ska sedan i sin tur jobba med klubbchefen (styrelsens röst i föreningen) att säkerställa att tränarens önskemål ligger i linje med föreningens långsiktiga planer och kanske framförallt ekonomi. När alla tre fattar att det inte alltid bara är att köra på som man hade tänkt utan att man kan få såväl motstånd, andra (bättre) idéer och andras åsikter att hantera så brukar det bli bra till slut och en viss ödmjukhet träder in.
Problemet är i motvind. Då tvår alla inblandade ofta sina händer och försöker peka på att konflikten handlar om något annat än deras egen del i det hela. Om vi kan förstå att det är så, då blir det också lättare att navigera och undvika att hamna i sandlådan.
Att prata om maktkamp är... ja ursäkta nu alla Axénfans, men han är mer en underhållande kommentator som säger saker folk vill höra än en superskarp analytiker med stora insikter i varje förening. Maktkamp är ofrånkomligt när vi pratar om folk med ambitioner. Det enda vi ska fokusera på nu är att bygga laget och föreningen stark inför Allsvenskan, vi har inte råd att "växa in" utan vi måste vara påkopplade från början om det här ska gå. Och om föreningen tillbringar den här tiden med att tjafsa om saker vi inte kan påverka (som t ex att JJ lämnar om en månad) så tappar vi en kritisk månad. Så återigen, JJ lämnar över till Järdler och så kör vi på det. Vi kan låta huvuden rulla senare om så skulle krävas.
