Jag tänker såhär, ungt hungrigt och girigt, modernt och aktuellt, det är alltid tilltalande och spännande. Säger rätt saker och lagom ( eller för) kaxigt i intervjuer, tilltalar och kanske kan förstå både giriga unga spelare, agenter och föräldrar.
Men. Är det verkligen vad som vinner i längden? När det blåser snål, jävla motvind och bollarna stussar insidan hjulställningen och ut igen utan att någon jävel sett någonting? Nej, svarar jag på min egen fråga.
Tyvärr, ja jag säger tyvärr, tror jag det av den anledningen krävs en tränare som varit med fler jordevarv än den som betraktas som ung och lovande. En som åkt ut några gånger med badvattnet och som i krönikor och forum haft sin aska spridd över en gropig höstplan men som också tagit sig upp stående skapat resultat igen. Jag tror helt enkelt att det krävs mer av personkännedom, gruppdynamik, filosofi och livserfarenhet för att kunna hantera allt det där som krävs i det långa loppet. Och jag kommer i det här långa inlägget fram till att det är just därför som faktiskt instruktörer, andretränare och andra fotbollsnördar i teamet runt laget är långt mycket viktigare än den vi faktiskt hänger prästkragen på och uttalat kallar för huvudtränare.
In med Svennis, Roar, Jensa, Janne Andersson eller vilken mysfarbror med vinnarskalle som helst. Men krydda teamet med nördiga spetskunskaper som driver träningar, jagar livet ur ungdomar och får unga spelare att förstå deras splitvision inför sin förstatouch kommer att vara avgörande för om det ens finns anledning att fortsätta anfallet.
Så spelar vi sen skiten ur den här serien nästa år.
Oj. Känner att jag nu blev rent engagerad här bak tangentbordet.
