Tankar kring inmarschlåt.
Riktat till Östers IF ansvariga.
Alla känner vi till Ola Salos melankoliska julpsalm Stjärnorna i Öster. En fin och vacker låt.
Men som överhuvudtaget inte passar i ett fotbollssammanhang. Utan mer i Uråsas adventfirande för klass 3B. Tyvärr.
Finns bara sen rad i hela låten som där det blir en uns av tryck. (Ja jag längtar varje dag).
Ett tappert försök men där man misslyckats på nästan alla punkter.
Det blir ännu mer tydligt när man jämför Stjärnorna i Öster med övriga inmarschlåtar. Då faller den väldigt platt. Det svider i hjärtat av anrika och fina Öster att inte har en bättre låt.
Eller har vi det? 🤔
Nyligen har det kommit en uppstickare som utmanar julpsalmen. Låt mig få förklara vad jag personligen känner om låten ”Då Stiger Solen Åter Över Staglaberg”
”Då stiger Solen åter över Staglaberg”, en hymn för hjärtat, en inmarschlåt för evigheten
Det finns låtar som får en att känna.
Och så finns det låtar som får en att minnas, hoppas, sörja och älska – allt på en gång. ”Då stiger Solen åter över Staglaberg” är inte bara en melodi, inte bara en text – det är en själ. En röd själ. Det är Östers IF:s hjärtslag, fångat i toner och ord. Det är ljudet av kampen, av fallet – och av resningen.
När jag cyklar genom staden med låten i hörlurarna och jag närmar mig Vallen/Visma. Då höjer jag volymen och tonerna rullar ut över arenan och solen, bokstavligen eller symboliskt, stiger över Staglaberg, då stiger också vi. Då minns vi alla de gånger vi stått där i motvind. När vi åkt ur Allsvenskan. När vi kämpat i Superettan. När vi slitit oss igenom gråa höstdagar i division ett. Men vi slutade aldrig tro. Vi slutade aldrig älska.
Det är därför den här låten skulle vara perfekt som inmarschlåt. Den handlar inte om guld eller glamour. Den handlar inte om snabba segrar. Den handlar om den villkorslösa kärlek som bara riktiga supportrar förstår. Den handlar om att stå kvar när allt annat sviker. Om att sjunga fast halsen bränner. Om att resa sig om och om igen – precis som Östers IF har gjort.
Och nu – när vi äntligen är tillbaka i Allsvenskan – bränner låten ännu djupare i bröstet. För vi vet vad det kostat. Vi vet hur ont det gjort. Vi vet vad det betyder. Om spelarna går in till den, är det inte bara för att gå ut på plan – det är för att bära vidare på en historia, ett hopp, ett löfte. Ett löfte om att aldrig ge upp. Att alltid stå där – även när det blåser kallt över Vallen/Visma.
”Då stiger Solen åter…” är inte bara en låt. Det är vår identitet. Det är kärleken till di röe djävlarna. Det är hjärtat som bultar i takt med trummorna. Det är varje tår, varje skratt, varje resdag, varje underbar pissepaus i spöregn, varje sekund av trofasthet. Det är det vackraste vi vet.
Det är inte lätt – men det är alltid värt det.
Därför riktar jag mig till ansvarig på Östers IF.
Vad kan vara mer passion och mer kärlek än att ha en inmarschlåt skriven av fansen? Det är hjärta och ovillkorlig kärlek.
Det hjärtat kommer aldrig Ola Salo att ha eller förmedla utåt med sin låt.
Men känslan att få sjunga med i en låt skriven av fansen för fansen är obeskrivligt. Det är kärlek.
Tack för mig.
Forza Öster.
