När AIK kommer till Visma – en Terror Teddys betraktelse
Så var det dags. Söndag. Allsvenskan. Öster mot AIK. Huvudstaden mot Småland. Ett gäng svarta kostymer från Solna rullar in med hög svansföring och lågt snitt på medlidande. Och här står vi, vi trogna Östersupportrar – som genomlevt fler återkomster än ett säsongskort på SJ. Vi har varit nere i division ett och vänt så många gånger att man börjar misstänka att någon gömt vårt matchschema i en tvättmaskin.
Men nu är vi här. I finrummet. På riktigt. Och ja, vi vet att vi inte är bjudna på festen – men vi tog oss in ändå, med en rödblå halsduk och en dröm som vägrar dö.
Kärleken till Öster är inget man väljer. Den väljer dig. Som ett arv, en förbannelse, eller kanske som en envis släkting som dyker upp på alla kalas trots att ingen minns att de bjöd in honom. Det är en kärlek som svider när vi förlorar hemma mot Örgryte i ösregn, men som exploderar i ren eufori när vi skickar upp bollen i krysset i 94:e mot Degerfors. Det är lidande, javisst – men det är vårt lidande.
Och nu står vi alltså inför AIK. Det här är inte bara en match – det är ett kosmiskt ögonblick. Det är som om David fått en andra chans mot Goliat, fast David spelar med gammal plastpåse som benskydd och Goliat kom i en sponsrad elbil.
Visst, vi torskade senast mot Halmstad. En match som kändes som att få en skruvdragare i själen. Men vad gör vi? Vi reser oss. För det är det vi gör i Öster. Vi reser oss, borstar av oss gruset från Sörjans Valls dystra havssandsparkering och makabra bortastå och börjar tro igen. För så länge vi har hopp, har vi chans. Och så länge vi har chans, kommer vi stå där – i snålblåst och solsken, med rödblått hjärta och glöd i halsen.
Så på söndag: låt AIK komma med sina fans, sitt självförtroende och sitt svindyra matchställ. Vi har något de aldrig kan köpa för pengar: hopp, envishet och en lång historia av att aldrig ge upp. Och kanske, bara kanske, får vi se den där bollen smita in bakom deras målvakt och hela Visma explodera i glädje. För det är det som är Öster. Det är aldrig lätt. Men det är alltid värt det.
FORZA ÖSTER. ALLTID. OAVSETT.
