Man blir skogstokig, det blir man.
När Rodic valde yttersidan visste vi att det var mål. Nollan skulle spricka. Men som nån påtänd Johan Mjällby kommer där ett gävla knä och skickar bollen till väders. Den hade lika gärna kunnat gå vidare upp i nättaket, men icke.
Chans på chans trots lågt tempo. Våra gubbar såg bestämda ut och dyrkade faktiskt upp köttmuren. Det kändes som att med lite tålamod slutar det här 2-0. Tufa gjorde ett mycket rimligt byte runt minut 60 och stuvade om.
Inget talade för Gefle. Sen kom det vedervärdiga slutet. ABWs frispark tände hoppet igen för ett ögonblick. Gefles vinnarmål var som när Xboxen bestämt att du ska förlora en match i Fifa. Hopplöst.
Man blir verkligen skogstokig.
Samtidigt är en del av kritiken som kommer nu orimlig. Ett exempel är det Elgen skriver på MinBoll idag:
”[…] men som Östersupporter hade jag knappt vågat tänka vad man hade kunnat krigat om den här hösten istället om Adam Bergmark Wiberg inte funnits där till räddning.”
ABW har gjort det svinbra, absolut. Men det kan inte vara Östers fel när det går skit och en spelares förtjänst när det går bra.
Självklart ska Öster prygla upp Gefle på hemmaplan men nu blev det skit och vi blev skogstokiga. Det enda vi kan bestämma över själva är om vi ska balla ur eller ta oss samman. Jag tänker att vi måste välja det senare om vi vill bidra till att bygga en vinnarkultur.