Jag gör som Erik ovan och lägger in en kort passus från mitt perspektiv för att bidra till att helhetsbilden nyanseras. Det är enligt mig inte unga mot gamla eller onda mot goda i denna debatt. Allt är inte svart eller vitt.
1990 började jag gå på Öster regelbundet. 3 år senare stod jag vid EF för första gången. Ett par år senare var vi ett gäng ungdomar som drog med oss flaggor på metallstänger och konfetti. Det var väl vår tids variant av ”bränningar”. Det klagades på nedskräpning ibland eller att man var ivägen för någon med sin flagga. Bengaler eller annan pyro eller rök såg jag inte röken av förrän 1999 då jag minns en ensam bengal i kvalmatchen mot Ljungby. Den gav ett episkt foto då Öster hade klarat sig kvar.
Min invändning mot otillåtna tilltag har varit om det drabbat Öster med böter - t ex om det kastas in Pet-flaskor. När det är individerna själva som får ta ansvar för var de gör är jag helt fine med bengalbränning intill mig rent ur moralisk aspekt. Dessutom uppskattar jag det som ett trevligt inslag och jag är ännu mer positiv till det utifrån aspekten att det tycks locka mer folk till matcher och klacken vilket vi bara kunde drömma om i mitten av 90-talet då det var de vanliga 2222 trogna på Vallen i match efter match trots allsvensk fotboll. Vad jag fastnade för var gemenskapen i klacken och att man var en del av någonting. Jag skulle själv inte bränna en bengal men det betyder inte att jag är emot att det görs.
Helt kortfattat: att inte skriva någon annan på näsan om vad som är rätt eller fel är en bra start varpå man sedan kan komma till matcherna och göra sin egen grej. Bränn en bengal, vråla med i en ramsa eller sitt och drick kaffe. Det viktiga är att vi alla kommer dit och bidrar till Östers Idrottsförenings fortlevnad.
Som Stig Svensson undertecknade ett svarsbrev till mig åtta år innan hans bortgång:
Länge leve Di Röe Djävlarna! 💗
