Swishat. Och jag vill skriva några rader till er som lagt ner det här jobbet.
Ett fint minne av Öster kan vara så mycket mer än ett mål eller än seger. Jag har mängder av minnen som egentligen är orelaterade till själva fotbollen. Några axplock: Första Staglabergsfesten jag gick på när jag knappt kände någon och jag hade tagit med mig (och halsade) två flaskor svindyrt Riojavin utan vinglas. Ett stopp på en campingplats på väg hem från Degerfors när Ola P skulle bada och vi kastade i livräddningsbojen för säkerhets skull. Högst improviserade löptävlingar på gummibelagda löparbanor i Liepaja, lettisk öl i PET-flaskor och en 1 liter vodka för 20 kr. Ännu en Staglabergsfest, nåt jubileum tror jag, när vi åkte på jordens jävla skyfall och trängde ihop oss i ett partytält. Med mera. Med mycket mera.
Den här låten är ett nytt minne för oss. Om några år kommer vi att bara ha svaga minnen av hur fotbollsdelen av premiären slutade, men vi kommer att minnas när vi hörde den här versionen för första gången och när vi sjöng den tillsammans på gator och torg.
Tack till hela gänget bakom låten. Ingen nämnd, ingen glömd - förutom Ingmar Nordström. Fina Ingmar. Vilken livsgärning. Likt Öster och oss har han kuskat runt på både stora och små arenor i hela Sverige, framgångar och motgångar, ett liv på vägen. Att han trots sin höga ålder ställer upp på ett indieprojekt som detta säger något om hans karaktär.
Alltid Öster. Snart ses vi på Trädgården ❤️💙
