En kväll på Visma Arena – AIK och konsten att fuska med finess
En Terror Teddys analys.
Det var upplagt för fotbollsfest i Växjö igår. Solen lyste, korven var ljummen, och East Front bjöd på en stämning som kunde få självaste Champions League-hymnen att känna sig lite underlägsen. Men det som utspelade sig på planen? En föreställning i fuskets ädla konst, regisserad av AIK – Sveriges mest rutinerade skådespelarensemble.
Redan från avspark stod det klart att AIK inte kommit för att spela fotboll. Nej, de kommit för att… agera. Det fölls, vreds, åmades och skrek – allt enligt manus. Värst i dramat? Kristoffer Nordfeldt, målvakten som plötsligt fick en akut liten… känning. En känning som märkligt nog inföll exakt samtidigt som AIK behövde en diskret fusk-timeout. Han låg där, dramatiskt som en Shakespeare-karaktär, medan läkare, ledare och kanske en kör av änglar samlades runt honom. Fem minuter senare – mirakulöst återställd. En läkarkonferens vi aldrig bad om.
Men det var inte nog där. AIK:s senaste taktiska innovation? Strategiskt utplacerade handdukar runt planen. Inte för svettiga pannor, nej nej, utan för att deras inkastare skulle kunna torka bollen. Vad är nästa steg? Fotmassage vid varje frispark?
Tack och lov för våra hjälteavbytare och bollkallar som med kirurgisk precision plockade bort dessa små tygbitar, som vore de virusangripna objekt i ett biologiskt laboratorium. Ett vackert ögonblick av motstånd i en tid där fair play tycks ha blivit en gammal sägen.
Och publiken då? East Front levererade som alltid. Trummor, sång, hjärta. Det vibrerade i betongen, så till den grad att till och med domaren måste ha känt det (även om han valde att blunda, stoppa fingrarna i öronen och vissla AIK-melodin ändå).
Men det mest tragikomiska i sammanhanget? De inresta ”supportrarna” från Lammhult, Värnamo, Gislaved – ja, ni vet, ställena som Gud inte så mycket glömde som aktivt undvek. Med AIK-halsdukar runt halsen och en lånad identitet i blicken. För det finns verkligen inget sorgligare än någon som står och vrålar för ett lag från en stad de aldrig bott i, aldrig varit i, och antagligen inte ens hittar till på en karta. Lokal förankring? Nä, bättre att heja på ett lag man såg i TV4:s Tipsextra 2001. Usch, fy och blä.
Så vad tar vi med oss?
Jo, Öster kämpade, publiken bar, bollkallarna agerade civilkurage, och AIK blottlade ännu en gång sin förmåga att tänja på gränserna mellan idrott och improvisationsteater. Men vi vet vilka vi är. Vi är Växjö. Vi är Öster. Och vi har något de aldrig kommer ha, äkta kärlek till vårt lag och vår stad.
Support your local team. Alltid.
”Det är aldrig lätt - men alltid värt det”
