När HBK åkte ur Allsvenskan 2011 valde Christian Järdler att stanna kvar i klubben, följde med ner i Superettan och var med att föra laget tillbaka året därpå.

2015-16 tränade han Ängelholms damlag. Fick förfrågan om P19 också. När A-laget haft en katastrofal vårsäsong tog han sig an det omöjliga uppdraget att rädda dem kvar, tog 23 poäng under hösten för fortsatt spel i Superettan.

Men 2016 var laget nära konkurs. Spelarna tvingades sänka sina löner med 20 procent. Många vägrade. Järdler hade bara 14 spelare att använda när hans egen lön drogs in i juli. Ändå fortsatte han ända tills förutsättningarna för framgång inte längre existerade.

Han blev tränare för Öster – och fick sparken efter en vårsäsong då bollen hela tiden träffade stolpe, ribba, stolpe ut ... Då tog han jobb som assisterande tränare i Mjällby med motiveringen att han trodde att det skulle göra honom bättre som framtida huvudtränare på nytt. Prestigelöst.

Järdler var mycket omtyckt i Mjällby och accepterade jobbet som huvudtränare när Marcus Lantz fick sparken. Han blev mycket förvånad när han själv fick gå efter bara ett dussin omgångar och helt utan varningssignaler. Men han kastade ingen skit utan sa att han skulle använda motgången till att reflektera, fortbilda sig och bli bättre.

2022 kom han till Örebro, åter som assisterande. När laget låg illa till ställde han upp som huvudtränare och räddade kvar laget. Under 2023-24 accepterade han (mot bättre vetande) dubbla roller, han blev även tillförordnad sportchef. När ÖSK sen byggde om organisationen tackade han medarbetarna, laget och supportrarna för tiden som varit och slutade pendla från Växjö.

Fem år efter att han fått sparken som huvudtränare tackar han ja till jobbet som akademichef, utan ambition att utmana Friberg om huvudtränarrollen.

Och ännu en gång – bara för klubbens skull – accepterar han ännu en dubbelroll, nu som konstgjord manager, helt enkelt för att klubben bad honom om hjälp.

Kort sagt:

Christian Järdler stannar när det blåser, återvänder utan bitterhet, tar ansvar utanför ordinarie arbetsbeskrivning, accepterar roller under sin egentliga status och försöker aldrig rädda sig själv på andras bekostnad.

Han är inte ”lojal” i Matthew Le Tissier-bemärkelsen, men äkta lojalitet kan ju ta olika uttryck, till exempel den Järdler representerar.

I tider där pengar och karriär betyder allt föreslår jag att EF instiftar

CHRISTIAN JÄRDLER-priset ...

... som kanske inte delas ut årligen, utan på förekommen anledning och efter att medlem inför årsmötet nominerat valfri spelare, ledare, funktionär eller supporter som extraordinärt lojal – och får årsmötets gehör.

Om idén får EF:s gehör är jag beredd att finansiera lämplig pokal med inristat namn. Samt att jag nominerar (trumvirvel) CHRISTIAN JÄRDLER som första pristagare. Andra nomineringar är välkomna ❤️ 💙

Får jag under tjugo likes på det här har det nog slagit över för mig 😎.