En fundering jag har är om inledningen av säsongen tillsammans med de upphaussade förväntningarna är det stora problemet. Spelarna klarar helt enkelt inte av att behålla ödmjukheten.
Tycker det är många matcher där vi bara trycker på mer och mer framåt, lyfter upp laget högre och högre helt enkelt i tron att ”vi är så mycket bättre, förr eller senare gör vi mål” och i det helt släpper ödmjukheten inför att superettan är en piss-serie med brunkarlag som dock har tillräckligt med kvalitet för att kontra farligt när möjligheten väl ges.
Med lite större ödmjukhet inför motståndarna och därmed lite mindre galen offensiv när vi ligger på för ett segermål hade vi definitivt behållt krysset mot Östersund, Gais och Gefle…