Prekovic ska naturligtvis ta 3-2-målet men det är även vid det målet en lång rad av helt bedrövliga prestationer och beslut som gör att det ens är en fråga.
Kusu tappar oprovocerat bollen på mittplanen, men eftersom Gefle är usla leder det till ett inte direkt livsfarligt tre-mot-fem läge där de två spelare (Lundin och Hjelte) som ligger framför bollföraren dessutom befinner sig rätt nära varandra mot ett förhållandevis samlat Österförsvar. Månz och Starke har svårt att avgöra vem som ska hantera Hjelte och framför allt Månz har beslutsångest. Starke har dock inga problem att ta beslut och bestämmer att Månz får ta Hjelte, vilket han meddelar genom att peka förstrött. Tatu har också bestämt sig, tyvärr för att inte ta jobbet ordentligt vilket gör att Lundin får god tid på sig när bollen når honom. Tatus arbetsvägran innebär också att Månz nu är nödd och tvungen att röra sig mot Lundin. Starke inser det och vänder smidigt som en containerfartyg i Suezkanalen för att upptäckta att han bara är fem meter ifrån Hjelte. Tatu joggar. Lundin spelar smått oförklarligt in bollen till Hjelte, Tatu slår av på joggen, och Starke har inte närmat sig sitt mål. Hjelte väggar tillbaka bollen inte framför utan mitt på Lundin som måste stanna upp. Tatu tar upp joggen igen men hinner inte fram. Månz huvud vrider sig som en Rubiks kub i huvudet på en spastiker. Starke har äntligen hunnit upp Hjelte och markerar honom riktigt hårt, samtidigt som en felpositionerad Prekovic blir chockad av att Lundins skott är på väg att träffa honom innan han mirakulöst nog hinner dra sig undan.
3-2 Gefle och 17 000 äkta skallar i Blue Saints vandrar vidare i solen för att fira en planenlig och välförtjänt seger.
