Historien om Super-Mario (enligt mig)

Inför och under den allsvenska säsongen 2006 hämtade Öster spelare från alla möjliga och omöjliga hörn av världen: Island, Tjeckien, Slovakien, Estland, Jamaica och Angola. Men den spelare som kom att sätta det ojämförligt största avtrycket kom från Rydaholm.

Inför matchen hemma mot Gais i den elfte omgången låg Öster näst sist i tabellen och hade bara gjort fyra mål dittills (varav tre i samma match, 3-4-förlusten mot Elfsborg i omgång 3). I första halvlek gjorde James Keene två enkla mål för Gais. Men i den 51:a minuten slog han till, i sin Österdebut: Super-Mario Vasilj. (Sju minuter senare kvitterade Öster när Pär Cederquist gjorde sitt enda allsvenska mål i karriären, för att strax därefter dra till Norge innan han återvände till Superettan där han kom att bli seriens främsta målskytt någonsin, men det är en annan historia…)

Öster lyckades bara göra 19 mål och ta 19 poäng och slutade näst sist i Allsvenskan 2006. Främlingslegionen lyckades (med god hjälp av resten av laget) 2007 fullborda fiaskot genom att spela ner Öster i division 1 (även om Paolo Figuieredo vid sidan av en viss Malmöpåg som fick däng av Öster sommaren 2000 måste vara en av Superettans bästa spelare någonsin) innan spelare som Ingemar Teever, Pavel Zavadil, Helgi Danielsson, Teofore Bennett och Robert Veselovsky fortsatte sina karriärer på andra håll.

Men Mario Vasilj har stannat kvar. Genom de senaste trettons årens berg- och dalbana, upp- och nedgångar, framgångar och misslyckanden har han stått där i mittförsvaret som ett fyrtorn och väglett laget och oss supportrar. Oftast som ledare i försvaret, förstås, men inte sällan också som en viktig kugge framåt: När Öster hösten 2010 i Superettancomebacken efter fem raka förluster höll på att glida under nedflyttningsstrecket visade Mario vägen med tre viktiga mål i seriens slutskede, bl a 1-1-målet hemma mot Degerfors i omgång 29, som i praktiken säkrade kvalplatsen.

Marios andra och sista allsvenska mål var ju 1-0-målet i den minnesvärda 2-0-segern mot Göteborg den 31 maj 2013. Öster hade sex raka förluster och Darijan Bojanic blev utvisad men fick komma in igen innan Mario slog till efter en hörna i minut 62. (Jag inser när jag skriver detta dels att jag fick se Marios båda allsvenska mål live, dels att målen var ganska lika, i alla fall som jag minns dem.)

2016 var Mario nybliven lagkapten och naturligtvis en stor del i att Öster bara släppte in 15 mål (och två hemma!) på hela säsongen och kunde vinna serien trots att målen framåt inte var överdrivet många. Och innan David Johannesson kom in och direkt började göra mål tog Mario ansvar även här, med t ex båda målen borta mot Qviding i omgång 5 och 1-0-målet i 88:e minuten hemma mot Utsikten i omgång 13.

Och i Superettanpremiären 2017 borta mot nyss allsvenska Falkenberg satte Mario tonen för en positiv säsong när han forcerade in 1-0 i 83:e minuten.

Jag har följt Öster sedan 1984 (sedan 1995 på avstånd från Lund) och har därmed sett en massa fantastiska Österspelare och –lag (1989!, 1992!, 1994!, 2002!, 2012!) och så klart en hel del uselt också… Men när det gäller klubbkänsla, lojalitet och anspråkslöshet i kombination med kvalitet finns det i min bok ingen förutom Nicklas Persson som kan mäta sig med Super-Mario Vasilj.

Tack för allt, Mario!